Varför måste allt alltid vara så svart eller vitt!? Vart kommer denna besatthet av att bestämma "vart man står" ifrån? Måste man stå någonstans? Kan man inte få ligga ibland, sitta, simma, fucking hoppa på rumpan? Allt är inte svart eller vitt, det finns olika nyanser av grått - det finns fucking svart-vitranndigt och svart med vita prickar på och rutigt och hej! tusen andra färger också!

Vart vill jag komma? Jag vet inte om det är av anledning av denna Anna Anka som alla snackar om nu som det kommer på tal, men jag har ju alltid haft åsikter om detta och det är ju även av den anledningen som jag pluggar vad jag pluggar.

Jag ogillar detta med att det ska framstå som att man tycker antingen eller. Antingen tycker man "Kvinnor ska göra si för att de är kvinnor och män ska göra si för de är män" eller så tycker man att det ska vara "jämställt" och "kvinnor ska faktiskt få meka med bilar om de vill trots att de är kvinnor och män kan väl också baka bullar".

Man kan inte säga "men vafan jag kan väl byta mina egna däck?" utan att någon klämmer ur sig "är du sådandär femenist eller?"

Nej, hummanist gott folk, hummanist! Jag tycker att MÄNNISKOR ska få göra vad tusan MÄNNISKOR tycker och vill och gillar utan att behöva antas göra det för att de är kvinnor/män eller för att de inte är det utifrån stereotypa normföreställningar. Jag tycker att om en person gillar att vara hemma och sköta om hemmet medans dens partner jobbar så gör då det - men måste man hålla på och se efter "oj, nu har en skåra med lite ludd på mellan benen det måste betyda att du är hemma för att du är kvinna" eller "jaså, du har en sådan där pillefjong med två dingdongs under... jaja... är du en sådan där man som slåss för jämställdhet?" och varför i hela friden måste folk som tycker en viss sak framställa det själva som att man gör det just på grund av sitt kön och tycker att alla i samhället borde tycka på samma sätt? Och vem har/ska ens bestämma att vissa egenskaper är manliga eller kvinnliga och att man väljer eller inte väljer dem beroende på vart man står - om man är svart eller vit.

Kan inte alla bara göra precis det de själva känner för som människor - vilket de förmodligen känner för för att de har växt upp på ett visst sätt, fått vissa synintryck genom livet, har vissa erfarenheter etc visserligen, och det är intressant att fundera kring också! men man måste ju börja någonstans så - sluta behöva jämföra detta med stereotypa roller för sitt kön. Det finns också tusen andra komplexa saker som påverkar detta, så självklart behöver man diskutera dessa två sidor som faktiskt finns i samhället men det är inte det jag vill diskutera just nu utan:

Alla är ju så komplexa, man gillar inte bara det ena eller andra så varför ska folk envisas med att man är antingen eller, man är ju saker i en enda röra!

Jag till exempel: Jag är en datanörd, jag tycker om att shoppa, jag känner mig fin när jag har fransk manikyr men har det inte så ofta, jag mekar helst med min egen bil, jag har smink och fixar håret, jag går helst i sköna kläder såsom jeans och en luvtröja, jag vill bo på landet så småningom och hugga min egen ved och ta hand om mitt eget hus (gärna tillsammans med en partner), jag gillar rosa, jag gillar svart, jag gillar hårdrock och skärckfilmer, jag gillar romantiska komedier etc etc etc.

Det går säkert och sitta och bena i det där och tänka att vissa saker är stereotypa manliga egenskaper och vissa kvinnliga - men har ni tänkt på att det kanske bara är vi själva som har tendenser att så gärna dela in. Uppenbarligen är det ju inte så, uppenbarligen är det olika mänskliga egenskaper och man får välja fritt.

Går ju fortsätta på andra spår också: Jag är en tjock godisråtta som älskar att träna spinning och aerobic and so on... man är så jäkla komplex!

Tänk om man skulle börja dela upp folk efter andra oväsentliga saker? Långa fingrar och korta fingrar, blont hår och mörkt hår, tjocka och smala, långa och korta eller vad som helst för antaget motsatspar.,,, skulle man sätta sig och göra en undersökning mellan något av dessa motsatspar skulle statestieken förmodligen också peka åt ena eller andra håller för den egenskapen och för de två partnera i motsatsparet. Det kanske skulle visa sig att det är fler långa personer som tycker om att måla och fler korta personer som gillar skogpromenader? Men ni hör ju hur sjukt det låter?

Ja, som sagt är det ju mer komlext än så dock, att dela upp saker mellan skåror med ludd och pillefjongar med ding dongs går ju så långt tillbaka i tiden och självklart har en massa saker påverkat oss till vart vi är idag. Men det är ju också min poäng: poängen är att inte fokusera så mycket på om det är svart eller vitt utan fundera på VARFÖR det är svart eller vitt och vad det betyder för mig och andra omkring mig? Och att vara svart-vit och grå om man vill, lila, grön, prickig, randig - hoppa på rumpan! -  vara människa och inte kön.

Har länge tänkt just det, att jag ska berätta om vad jag egentligen gör "om dagarna" - för några har undrat. Så kan väl passa på. Just nu jobbar jag ju över sommaren men i vanliga fall läser jag alltså på universitetet här i Umeå.

I detta inlägg kommer egentligen huvudfrågorna/åskterna fram kring vad min utbildning handlar om.

Ska jag då säga vad jag läser så är det ett program på Universitetet på 4 år. Programmet är i stora drag till för personer som på olika sätt vill jobba för att olika kulturella grupper i samhället (såsom allt ifrån män/kvinnor, invandrare, handikappade, homo/bisexuella till rockare, veganer, mammor/pappor ... eller vad som helst för grupperingar man nu än gör) ska bemötas på lika grunder och inte utifrån ett stereotypt normtänkande. Detta genom att läsa om allt från diskursanalys till teorier kring kön, genus, etnicitet, heteronormer, klass etc etc etc.

Det är inte särskilt mycket konstigare än att läsa till socionom, enda skillnaden är att människor vet vad "socionom" är men inte vad en "kulturanalytiker" är (det + att de kunde valt ett bättre namn än "kulturanalytiker" - för hur fult låter det inte?!).

Inlägget som länken ovan tar er till berör mest att folk inte ska behöva bemötas utifrån att de tillhör en viss kulturell grupp - men i andra sammanhang kan det lika gärna handla om att just förstå personen utifrån dess kulturella tillhörighet - d.v.s. i sammanhanget "dess bakgrund". Att inte bara vara etnocentrisk som det kallas (begreppet används mest kring etniska grupper men det förklarar även hur man kan vara i de andra frågorna också, att man bara ser saken ur sin egen synvinkel) utan kunna se på saken ur andras synvinkel också.

Själv vill jag inrikta mig på att jobba kring frågor som dessa bland organisationer och instanser som berör barn. Vad det än handlar om som börjar ju allt när vi är barn, så varför inte hjälpa redan då?




Det är vad jag pluggar. Beroende på hur man inriktar sig och vad man själv har för intresseområden kan man jobba som allt från kultur- och integrationsexpert, utredare, konsult och rådgivare till mångfaldsexpert eller handläggare inom exempelvis företag, organisationer, hälso- och sjukvård, skolbarnomsorg, socialt arbete, kulturinstitutioner, eller upplevelsecentra och besöksnäringar.

Skriver nästan aldrig om det som egentligen är en väldigt stor del av mitt liv. Nämligen mina åsikter kring vissa saker samt min utbildning. Anledningen är väl egentligen att jag får tillräckligt med diskussioner och debatterande kring det på universitetstid och vill bara ha fritid då jag skriver blogg. En annan anledning är tyvärr att folk som inte riktigt tänkt i dessa banor förut tenderar att antingen inte förstå vart man vill komma/hur man menar eller känner sig trängda och tror att man aser dem vara fördomsfulla (vilket alla, inklusive jag, är - det viktiga är att vara medveten om det).

Men att utelämna en sådan del tar ju bort ganska mycket av min personlighet. Utifrån enbart bloggen sett skulle jag således vara en ganska rolig och flummig person men utan så mycket att säga till om här i världen. Jag skulle vara en ganska okunnig person som inte bryr mig så mycket om korrekta meningsbyggnader eller att jag framstår som dum i vissa områden. Trevligt... men ganska ointressant. Roligt, men inte särskilt rättvist speglat. Jag är snarare rätt bra på att skriva, jag är bra på att forska och jag tycker att det är väldigt kul. Jag tror också på att allt inte är svart eller vitt - just därför tycker jag inte det ena utesluter det andra. Jag kan vara flummig och rolig och oseriös på bloggen eller med mina vänner - det utesluter inte att jag är seriös, noggrann och jäkligt duktig på det jag gör på jobbet eller på universitetet.

Ska jag då avslöja vad som stör mig mest här i världen? Vad jag är mest engagerad i och vad jag vill jobba för att motverka? Även om det känns som att gå ensam mot hela världen ibland, som att vara en nål i en höstack, som att stå mitt i en vargflock och utbrista "bäääääää".

Jo, jag stör mig på fördomar. Jag stör mig på normer. Jag stör mig på stereotypt tänkande. Jag stör mig på kommentarer som "ja men om de flesta jag känner är så kan man ju säga att alla i den kategorin är det". Jag stör mig på allt som gör att jag i stort sett varje dag som kvinna möts av kommentarer som "ja men vänta ska jag visa" såfort något rör ett ämne som handlar om motorfordon, tekniska prylar eller annat liknande som i samhället enligt vissa normer oftast ses som manliga egenskaper. Jag stör mig på att kommentarer som "vänta ska jag visa" eller "såhär gör man" kommer innan jag ens hunnit flytta min lilla hand en millimeter för att börja göra det själv. Jag antas alltså inte kunna det innan personen ens sett om jag kan eller inte? Jag stör mig lika mycket på det omvända. Att män möts av "nämen är det du som har bakat?" om de bjuder på en kaka eller att de för den delen förväntas kunna stereotypt ansedda manliga sysslor och att de kan anses omannliga om de inte kan det? Jag stör mig på att vissa människor förutsätter att alla är som man själv - kan jag komma upp för trappan till teaterföreställningen så kan väl alla - så att man inte ens reagerar på att "ojdå... här finns ingen ramp... rullstolsbunda kan inte ta del av denna föreställning". Jag stör mig på att en person som heter Muhammed eller Azra kan bli bemötta på ett annat sätt via telefon eller en arbetsintervju än vad Mikael och Anna blir eller på att man alltid förutsätter ett heterosexuellt förhållande "jaha så du har ingen tjej då Pär?". Etc etc etc. Jag stör mig på allt som kommer utav att vissa människor ser på världen utifrån ett stereotypt normtänkande vilket gör att man ser på människor som ingående i kulturella grupper och att alla inom samma grupp är likartade. Med kulturell grupp menar jag här inte enbart etniska grupper utan kulturella samhällsgrupper. Allt ifrån "kvinnor", "män"; "äldre", "handikappade", "invandrare", "hårdrockare", "veganer" eller vad som helst. Jag tror på att om man ser på en människa och - innan man ens lärt känna denne - bestämmer sig för hur den är enbart utifrån hur den ser ut, vad den har mellan benen eller vad den har för musiksmak, gör man ett ortroligt stort och orättvist misstag. Alla är individuella personer. Dessutom ingår alla i flera olika kulturella grupper samtidigt. Man kan "mamma" samtidigt som man är "hårdrockare" samtidigt som man är "en person som gillar att sticka" samtidigt som man "jobbar som bilmekaniker".

Visst kan vissa personer inom en ansedd "grupp" vara lika varandra.. men jag tror inte att detta beror på vad som är medfött utan snarare på hur man växt upp och att man sedan söker sig till personer som har liknande intressen eller egenskaper. Har ett killgäng växt upp i en garagemiljö med massa bilar så javisst - då kan de mer om bilmek än vad någon som inte växt upp i den miljön kan. Men detsamma gäller om ett tjejgäng växt upp där. Och poängen är att man inte har en aning om vad en person har för bakgrund om man inte ens frågat.

Visst är världen delad på ett visst sätt, visst finns det vissa kategorier av egenskaper som är mer existerande inom vissa kulturella grupper än andra. Men detta beror ju på att samhället omkring oss ser och sett ut på ett visst sätt och att man växer upp efter det. En standardkommentar är "jo, men jag känner faktiskt nästan bara killar som kan det och det... och nästan alla tjejer jag känner är si och så"  - javisst, jag säger inte emot. Men är detta något medfött? Och framförallt - förtjänar jag för den skull att bli en av många som dras över samma kam? Förtjänar inte jag att bli bemött utifrån hur jag är, och inte utifrån "hur de flesta av din sort är". Vem bestämmer ens att "det är min sort"?

Sen säger jag inte att det inte kan finnas vissa biologiska olikheter mellan olika kulturella grupper heller. Där kommer vi ju återigen tillbaka till det här med svart eller vitt, att man måste vara på det ena eller andra sättet, vilket jag ju är emot. Bara för att jag har hummanistiska åsikter betyder inte det att jag inte tror på biologi. Jag är i grunden naturvetare som läste alla mattekurser som man fick på gymnasiet och är inte - som många har fördomar om såfort man nämner att man nu läser ett hummanistiskt ansedd/inriktat program - tom i skallen eller ointresserad av vetenskap. Jag är mycket bättre på logik och att räkna mattematiska formler än på att komma ihåg något som kan anses vara allmänbildning.

Men fortfarande tror jag inte att de biologiska olikheter som vi eventuellt är födda med avgör om vi gillar rosa eller blått, om vi kan använda en skruvmejsel eller inte eller om vi gillar att köra fort med bil.

Hur som helst. Grundregeln är, tycker jag, att oavsett vem man pratar med - kille eller tjej, svensk eller ickesvensk etc etc etc - så utgår man aldrig från att personen är på ett visst sätt - ta reda på vem du pratar med istället. Försök bemöta alla nya människor som tomma blad - fyll i dem efter vad de säger, ha dem inte förifyllda enligt någon mall som kanske inte alls har med denne person att göra!

Till sist stör jag mig på att ovanstående text för mig är saker som känns viktiga - att det känns viktigt att det finns personer som arbetar med att motverka att någon blir diskiminerad eller särbehandlad på sitt jobb eller på stan enbart utifrån dess kön, hudfärg, sitt handikapp, sin sexualitet etc - men att mitt program som utbildar mig inför detta ändå anses flummigt och att jag kanske inte kommer att tas på allvar på arbetsmarknaden enbart för att det råkar ligga under hummanistiska instutionen. Jag stör mig lite på att jag, när jag förmodligen kommer att vilja doktorera, måste tänkte strategiskt och försöka få mig en doktorandtjänst inom en beteendevetarinstitution alternativt pedagogisk (jag inriktar mig på barn rörande ovanstående frågor) för att kunna skaffa mig en - i samhället ansedd - högre och finare titel.

Det var bara det jag ville säga.
Tjohej!

Appropå att gå på stan, vad störd jag blir på könsnormer!!! Jag ville köpa ett par lite större träningsbyxor, vill att de ska sitta lilte sådär fluffigt, bagy-aktigt, och sen ha ett tajt linne till det med en t-shirt över. Ja... iaf. Jag var ute efter ett par lite större sköna träningsbyxor.

För den delen är jag ju lite större i mig själv också.

MEN.

Överjävlaallt är det skitsvårt att hitta lite större storlekar på tjej-träningskläder! Det finns på sin höjd 42:or eller L men inget annat. (för det första tänker jag, om nu normen är smalhet - hur ska man då komma dit? Är det meningen att tjockisar ska träna nakna? Som om man inte är tillräckligt förutmjukad på gymmet =P) Men iaf, om det bara vore smalnormen det gällde... MEN det handlar också om könsnormer....

För sen gick jag över på den manliga sidan av butiken och DÄR! Där mina vänner fanns det fan trippel-XL! Och det var inte på ett plagg. På massor av olika plagg fanns XXXL, och det var inte bara att det var annorlunda storlekar, nej, dessa XXXL var bauto-stora!

ALLTSÅ: Det är tydligen accepterat att vara tjock som man - då är man ju ändå fortfarande man och det är ju så pondusaktigt i sig att det gör inget att man är tjock. Men som kvinna, nej, då får man nöja sig med ett L, inga X här inte! Finns väl inga kvinnor som drar storleken XXXL? Och om det gjorde det är de ändå inte kvinnor längre så då kan de gå över på mansavdelningen och köpa sina kläder.... ?

Vilket jag faktiskt gjorde! Jag köpte inte XXXL, men jag köpte ett par snygga (tyckte jag) men väldigt pösiga träningsbyxor - sköna som få! Jag kommer va skejter-träningstyp =P

Hoppas iaf att jag inte ångrar mitt annorlunda köp av byxor... för de var inte billiga =P

... på alla dessa havande föräldrar som kläcker ur sig kommentaren "man vill ju veta nu om det ska bli en tjej eller kille så att man kan börja förbereda... "

Så att man kan börja förbereda vad?!

Det ûberrosa rummet med prinsesstema all over it och massa söta små dockor med dockvagnar till så att barnet kan börja öva sig på att vara omhändertagande och ömsint, så som tjejer är? Kanske lika bra att köpa den där leksaksspisen på rean nu också så man har det gjort, den är ju så bra att ha sedan så att de får prova på hur det kommer bli att bli vuxen tjej. Laga mat, ta hand om familjen och så... så som tjejer är. Om nu tjejer ÄR så varför känns det då så himla viktigt och bråttom att ha allt förberett innan hon kommer så att man kan visa henne hur hon SKA vara?

Eller det blåa rummet med macho-man-stuket all over it och spiderman-tema på saker och ting så att den lilla pojken fort snappar upp hur viktigt det är att vara stark och frammåt och "ingen mes" och att aldrig någonsin vara svag eller - ve och fasa - visa sina känslor, för det gör ju inte pojkar. Att hinna köpa hem leksakshammare och bilar och kanske en motorsåg och lite vapen så att han får öva på rollen som vuxen stark och jag-klarar-mig-själv-pojke. För det är ju så som pojkar är. Återigen, om de nu ÄR så - varför denna bråtska att visa dem hur de SKA vara?

Tänk om pojken man får skulle börja leka med dockvagn och docka!? Hjälp! Han kanske blir bög?! (och det vore ju också hemskt - gå utanför normen sådär, läskigt!) Eller kanske övar han också bara på sin kommande föräldraroll - just ja, pojkar kan också bli föräldrar, visst vore det bra om han blev en omhändertagande sådan...?

Vet ni att av alla barn som mår dåligt och ringer till BRIS och vågar berätta om vad som är fel och hur de mår så är 77% flickor! Pojkarna ringer bara in och är antingen tysta eller så testar de för att se om de vuxna fortfarande finns kvar hur de än beter sig genom att skrika skällsord eller liknande. Tror ni dessa pojkar mår bra av att inte kunna uttrycka sig? Av att ha lärt sig att pojkar gnäller och gråter inte "suck it up, like a man!"

Jämställdhet och könsneutralhet handlar inte om något könskrig mellan flickor och pojkar, män och kvinnor, om "vem som är bäst" det handlar om att få växa upp utan en massa förväntande krav som gör det svårt att bara få vara sig själv - krav som ställs på såväl tjejer som killar - krav som är jobbiga att leva upp till för såväl tjejer som killar.

Att man så gärna vill veta vilket kön det ska vara för att man ska kunna "förbereda" säger väl sitt om att man ser olika på tjejer och pojkar redan innan de föds? Måste de vara flicka eller pojke, kan de inte bara få vara barn?