det tystnar åter
det var åter
den gången
den stunden
sekunden
var bunden
var kommen
du välkände
det hände
jag kände
igen den
förtreten
och
vet den
har makten
kontrakten
över min
tanke
förmåga
min tåga
att våga
att inse
mitt goda
att veta
då jag sitter här bunden
att lyssna
tvungen att höra
mitt självförtroende
tystna
och inget kan göra
genom oresta murar
Se
se in i oändligheten
behändigheten sinar
pinar din tanke
inte sant?
Där
där som det är grumligt
fumligt letar sig din blick
fick du ana dess innehåll
skulle du?
In
på fallerande underlag kliva
driva genom oresta murar
skurar av sanningar dig viskar
piskar likt nålar din gestalt
tusenfalt förstoras din ångest
Du
Känner på den mörka tätheten
vet den är djupare än anat
falnat har din iver nu
och modet det har dalat
Som om ingenting fanns...
Som om ingenting fanns tänkte hon. En vacker dans... Hon hade skapat något nytt, det var ett tomt ark att fylla. Förgylla hennes livsdagar. Vem trodde på löftet när allting flyr? En dag gryr och blir grå.. Måtte denna känsla alltid vara. En önskan om att allting vore förfinat... men vad vore dagen utan sin natt?
Det var hennes skatt, den hon funnit, aldrig skulle hon lämna den ifrån sig. Om glömskan aldrig infunnit sig, likt dimman aldrig lättar. Den som trodde att inuti gömde sig inget, hade fel. Så fel. I hennes ögon lyste sorgen. Med sin frånvaro lyste den, och glädjens händer sträckte sig.
Räckte sig, efter allting hon ville finna... det var aldrig eller nu. Gårdagen var svunnen och morgondagen, fanns den? Det var dagen där bortom, den som regnet aldrig blötte. Hon skötte den med vördnad, hoppet vattnade den istället. Den fick inte torka, kunde den?
Glöm den. Glöm dagen som sårade, det var lögnen som lurade, visade vinden att vända. Dimman och torkan jagas på sin flykt, det var livet hon kände. Vissenheten och bävan var över. Förödande var den, horisontens stigande blomma, värmande för själen. Det är glädjen, den som har kommit åter.
Det är lyckan, som får henne att vandra.
TOMHET
Ingenting!
Allt jag kände var på låtsas.
Allt jag kände är för längesen borta.
Allt jag trodde du kände,
fanns aldrig ens där.
Jag bryr mig inte alls om dig längre.
Vad du gör om dagarna.
Om du hör av dig eller inte.
Jag tänker aldrig på dig.
Saknar dig inte.
Bryr mig inte.
Det är vad jag intalar mig varje kväll.
... efter jag gråtit färdigt...
usch
2 dagar kvar
nu gör det inte bara ont i hjärtat
Nu börjar det göra ont i magen...
klumpen
känner jag mig slagen
du är bra
du får mig att gråta varje da
Och inte förstår jag vad som hände?
det var ju så säkert det jag kände!
Ska allt bara vara slut nu?
Det skulle ju vara vi två ju...
Och slottet och barnen
som räckte för hela fotbollsplanen?
Och den där ballongfärden du siade,
det var ju vi som flög och du friade
Och du sa ju att jag kommer bli din igen!
Varför, om du bara går och ändrar dig sen!?
Det är inte klokt vad du är bra
Du får mig att gråta varje da!
Men ändå, jag tycker du är fin
ville bara vara din...
crushed me into darkness
It had nestled it's way into my eyes again.
For the second time in my life
it had placed a mist over my eyes and forced me to glance through it.
It had nestled it's way into my heart again.
For the second time in my life
it had sheltered in my heart and forced me to feel by it.
It had nestled it's way into my mind again.
For the second time in my life
it had corrupt my head and blinded my thoughts to disorder.
For the second time in my life
it had fouled me.
Although I so devotedly
- that first time -
swore that I would never be misled again.
For a second time in my life
- nevertheless the first period off suspicion -
I so naively let it corrupt me into it's conniving arms
let it guide my way.
For a second time
I let it deceive me for nearly 3 years.
I let it blind my eyes, thoughts and heart
before it crushed me into darkness.
It's now time for the shield and sword
it's is now time for that wall built off tears.
It's now time for vigilance and suspicion.
The third time in my life
I will not be fouled.
The third time
I won't afford it.
I will keep my eyes and my mind clearly open
and my heart closed.
Cause it's a wily cold-blooded seducer
that creature called Love.
latest updates off my heart
Jag samlar alla mina tårar åter
och bygger mig en mur
sen aldrig aldrig mer jag gråter
över tron att moll kunde bli dur
låta det kastas rakt ut
åtminstone kämpade han öppet och galet för det han ville ha
åtminstone var hans tårar lika många som mina
åtminstone visade han att våran krossade kärlek överskuggade allt annat
åtminstone att livet och jobbet fick läggas åt sidan för en stund
åtminstona sjönk han till samma bönande och beende nivå som jag
åtminstone var han lika förkrossad som jag
åtminstone var han lika sårad
åtminstone var hans hjärta lika krossat
åtminstone så älskade jag honom nästan lika mycket som dig
åtminstone trodde jag inte på våran framtid såsom på din och min
när du gick ifrån mig
hur skulle jag inte kunna hata dig lika mycket?
dislike turns
~*~
How long would they last
those never ending minutes
in dislike
her stomach rumbles
Her head turns towards the window
as time on the round circle
dawdles slowly against its end
It's raining
and so it has
the last passing days
in dislike
She allows herself
to take a short walk
around the room
as her eyes glances
into never ending nothing
Never ending nothing
meeting whirling thoughts
requirements, tasks, commitment
life is changing now
Pensively thoughts
who's slowly moving
into raining contemporaries
as the sound off the circles ending
echoes through the room
In dislike
her stomach rumbles
as the door to her oven opens
and the scent off newly prepared food
spreads around the room
She sits down
Dislike turns
to approval
for now
Lege atque lacrima
Haec ego non multis scribo, sed tibi
Verbatim
In medias res
Nudas veritas
Non possumus ars amandi
Credo certe ne cras
Ignorabimus?
Mara clausum
Mare Nostrum
Hoc verbum
Via dolorosa
Vulnerant omnes,ultima necat
Fugit irreparable tempus
Hinc illae lacrimae:
Camera obscura
Cui bono?
Sumus quod sumus
Difficilia sunt ne sint
Amantes sunt amentes
Ultima, tu es ille vir
Aliquando et insanire iucundum est!
Amor animi arbitrio sumitur, non ponitur!
Dum spiro, spero
Semper fidelis
Semper paratus
Ab imo pectore
Viam inveniam aut faciam
Sapere aude, vade mecum!
In uno oculorum tuarum?
Posse est velle
Omnia ventura solve
Per aspera ad astra
Si vis amari, ama
Serva me, servabo te
Sic volo, sic iubeo
Ars amandi
Ultima
Ab imo pectore
Tu es ille vir
It might
~*~
One might believe
that sweetness would feel better
than the bitterness truth
well... it might not
One might think
that the thought of a future friendship
spoken out in words
would heal better
well... it might not
One might imagine
the tranquil sharing of the night
who shows out to be the last
would mitigate the fall
well... it might not
One might suppose
that the knowing off a tearless ending
would bring relief
well... it might not
One might be You
thinking you'll come over us
loved you
I lade my hope on you
never again
time goes by
as I cry
up and down
all around
the things I feel
is so surrreal
love just hurts in the end
I never wanna love again
ändå gråter hjärtat
haft det på tungan i evighet nu
till och från gör det sig påmint
det trängs i hela kroppen
mest i bröstkorgen
i hjärtats närhet
slåss om plats
försöker ta över
men jämna är de ännu
i stunder vill jag bara få det ut
låta det få sin vilja igenom och ta sig förbi
upp genom strupen
över min tunga och inte stoppas
låta det kastas rakt ut
hatar dig
men ändå gråter mitt hjärta