Medan tårarna rinner.
Ibland känns livet hårt.
Och man känner sig ensammast i världen.
När du är som du är nu.
Känsokall.
Hatar jag dig.
... men i detta nu, i denna sekund, är jag glad
Känna för att gråta för att man är uppfylld av känslor som är bra.
När onda saker kanske var ämnade för att leda vägen till goda?
När ödet och ambitionen samverkade osynligt och ledde till något bra.
Allt känns inte alltid bra, allt är inte alltid rätt
- men i detta nu, i denna sekund, är jag glad.
This is my life my friend
and this is my time to spend
...some kind of monster...
There is nothing more hurtful to me than you.
All of my last years tears were all caused by you.
If only you could say your sorry...
jag hatar att du finns
You are ...
You make me feel empty.
All tall, grim and brown
You make me feel like a deserted house
Dark and empty in the dusk
You made me feel like a charred foot
In a burnt out factory
You make me feel like a flower
Makin' way for a petrol pump
You ruined my days
With your poisoned ways
You make me feel like a broken yellow yo-yo
Thrown away on a dump
And how trying to put my trust in you just takes so much out of me
Jag skulle vilja kunna säga någonting som sårar dig.
Men ju mer jag tänker på det ju mer sårad blir jag själv.
För jag vet, känner det i hela mig, att ingenting jag säger,
ingenting jag gör kan någonsin såra dig, påverka dig.
Inför mig är du likgiltig.
Det finns så många exempel som spelas upp i min hjärna, som sårar mig.
Rent galet att det finns så många när det inte finns några exempel på motsatsen.
Hur kan en person vara sådan katastrof för den ene,
när det åt motsatt håll bara finns vakum?
Jag fantiserar ofta om den gången, den natten/morgonen,
det var ett så tydligt statement att mitt inre frös till is. Jag frös till is,
jag kunde inte annat. Det var så tydligt att jag inte kunde missa det.
Ändå ville jag inte se det, inse det, acceptera det. Jag orkade inte.
Istället köpte jag blommor och fruktbricka... jag!?
Det borde varit du?
Jag fantiserar ofta om den gången, om att jag hade lämnat allt där och då istället – likt min första spontana tanke. Att jag frusen till is föralltid hade varit. Att jag hade tagit mina saker och åkt innan du kom tillbaka. Utan att säga något. Lämnat dig att komma tillbaka till ett tomrum. Kanske hade du känt något då, åtminstone skuld? Kanske hade jag kunnat känna något nu, stolhet?
Jag fantiserar om att jag hade lämnat i fruset tillstånd och därefter föralltid varit i ett... så att jag aldrig mer behövde tänka tillbaka och såras, av något. Så att jag hade sluppit att än idag inte ens kunna tänka ditt namn utan att gråta. Jag vet att du föraktar det, jag föraktar mig själv för det också. Det är pinsamt, töntigt, jag blir till ännu mindre än du redan tänker om mig. Sen gråter jag mer.
Jag kommer nog aldrig kunna sluta gråta fören jag får ett bra avslut, och ett bra avslut kommer jag aldrig att få... Du avslutade redan för länge sedan. En likgiltighet infann sig redan långt tillbaka, redan innan den natten/morgonen – och förändrades aldrig. Hur långt innan dess den fanns vet jag inte, orkar inte.
Jag vet inte vad det är jag behöver... en kram? Ett förlåt? Bara ett accepterande som kännande människa? Men ju likgiltigare du var från början desto mer föraktar du mitt allt ledsnare jag. Du kommer aldrig bry dig, jag kommer aldrig sluta gråta?
by ~DestructiveDelirium
Linkin Park - From The Inside
Jag vill glömma.
Hur lång tid tar det att sluta såras?
Jag blöder konstant.
Varje ord från dig.
Inget ord från dig.
Sårar.
Hur lång tid tar det att sluta gråta?
Det har gått två år nu.
Jag gråter konstant.
Tänk om jag fick mig.
där sitter du
längst in i hörnet.
Jag kan höra dig viska
Jag vet du är jag.
Fallande stenar
ensamheten gnager
på stenhårda bitar
du kallar ben.
Mitt hjärta
- din sten.
Köttet det flagnar
Jag magrar
mer och mer
Önskar det vackra
hör det jag ser.
Jag vill ha mer.
I ett mörker av längtan
längst in i hörnet
Jag vet du är jag
Det är du.
When everything´s ment to be broken.
så i tystnad hon sitterensam med blicken stilla
Hon undrar vem hon är
vad är det hon menar
ämnar
göra
vad är det hon vill här?
Är hon ledsen och gråter
eller
glad i sin själ?
Beror det på dagar
eller är det alltid såhär?
Du lämnade henne vara.
inombords
hon gråter
åt ingenting.
Svävande fara
intets vara
för oemotståndlig
det var hon ej.
Död åter
självförtroendet gråter
det var då och nu
du lämnade henne vara.
Evig skam
för att ha lämnat fram
sin vilja för dig
så öppet.
Du lämnade henne vara.
förödande
förödande
det som aldrig fanns
oförståeligt
vad som aldrig tänktes
det som aldrig existerade
som aldrig heller avbröts
sårade
Train to salvation.
trying to find
paranormal station
train to salvation
Running through space
track down a trace
competing whit time
only to find
train to salvation
allready left station
Nu får det vara nog.
du rubbar min existens.
Och ändå vet jag inte
om jag tycker om dig ens?!
tom
Det är en tom känsla den jag får
när jag går förbi dig och det
lyser i ditt fönster
Det är ett svårt sår att läka
vetskapen
om att jag inte längre tillhör
hardest feeling
It's only the hardest feeling
so why wouldn't I cry
It's almost like dieing
what I'm feeling inside
It's only the hardest feeling
Once being loved hard
by one who nowadays
has me disregard
Wonder
En svansande dansande slända.
Jag önskar dig lyckan, ger dig en fjäder. Utan vingarna klingar ej skrattet så högt.
Du når dina stränder, långt innan tanken ser dig. Är du med mig? Jag har dina bränder här.
Vad önskade du åter? Vinden den tysta? Även en fågel har gråtande känslor. Jag ser inte slutet, men stenar som vänder. Händer väl en önskan att bryta.
not made of ice
Why do they keep hurting her
and why does she care?
You can say all you want to
and you can stare
But inside this body
and behind those eyes
believe it ore not
but there actually lies
an altogether proper heart
in a really big size
tänk om framtiden ser oss
smäktande
är den ljuvaste kärlek
Likt ett flackande ljus
i den mörkaste av nätter
likt instängda vargar
i ett osynlighetens hus
Jag vandrar längst dalar
kvalar
för en ensamhetens vara
Önskar att du fanns nu
det var vi ju
jag såg vandra i mina drömmar
Se inte bort jag önskar
grönskar
gör i mina ögon vår kärlek
Tänk om framtiden ser oss
och ger oss
våra vargar sin frihet
bara känsla - inte poesi
Jag får en tår i ögat
och det känns lite sorgligt
inte för att det är nått jag vill ha
utan för att det var nått som va
för att det var fint
och för att det var bra
Jag får ett leende över mina läppar
och tåren rinner aldrig ner
för jag hoppas och jag önskar inget mer
det var fint då, det var bra
men är inte längre där jag vill va
du är underbar och fin på alla sätt
jag gillar dig, men vi är inte längre rätt
för
nu är nu
idag är idag
och jag är åter jag
Jag städade
Jag fick utlopp för mina känslor på annat sätt än tårar, och det behövde jag. Så jag satte igång med städandet! Jag sprang ner med alla sopor. Jag sprang ner med alla kartonger, plastförpackningar och med alla konservburkar. Jag sprang ner med all glasinsamling, och ju mer jag sprang ner med skräp desto bättre kändes det. Ju längre jag städade ju snabbare gick det och ju mindre behövde jag tänka. Jag skurade av alla bänkar, dammsög golvet, jag diskade till och med den disk någon hade lämnat framme. Jag tog bort duken och lade fram en ny, sprang ner i källaren och bokade en tvätttid för att tvätta den. Och handdukarna, så som man ska. Jag sprang upp igen, plockade fram de gardinger någon för flera veckor sedan plockade ner för att tvätta och som sedan hamnade i lådan och inte över fönstren som de ska. Jag plockade fram de gardinerna, och alla små hängen som så krångligt ska träs igenom små öglor. Jag satte i alla de spännena och jag hängde upp gardinerna på sina plattser. Jag vattnade blommorna, de såg torra ut... Jag tog fram skurhinken och fyllde den med vatten, fyllde den med medel. Och så blötte jag moppen och skurade golven - snabbt skurade jag av golven. De blev rena, och jag mådde bra, det var skönt. Jag skurade lite på mitt rum också. När jag skurat klart var jag så uppe i farten att jag öpnnade min frys och rotade lite och upptäckte att jag faktiskt hade lite ätbar och riktig mat där. Jag tog fram de två veggibiffarna, tog fram potatisklyftorna som så lagom räckte till en portion. Jag tog fram en påse med wookgrönsaker som legat där längst in länge. Jag kokade dem, och jag värmde det andra i ugnen. Det kändes bra, nu kunde jag använda den matlåda jag hade i kylen från igår till skolan imorn och det är en lång skoldag imorgon. Och kokade wookgrönsaker är faktiskt gott, det lärde jag mig på mitt förra jobb. Jag lärde mig också att äta palt då... Men idag städade jag, åt wookgrönsaker och sparade min matlåda till imorgon. Sen ska jag tvätta handdukar. Och jag grät inte... inte i köket i vart fall... och sen bytte jag ut trasan.
vemod
konstigt
förvirrande
undrande
oförstående
ilsknande
vemod
vem är du
vem var du
vem var jag
varför var jag
hur kan du nu
oförstående
det tystnar åter
det var åter
den gången
den stunden
sekunden
var bunden
var kommen
du välkände
det hände
jag kände
igen den
förtreten
och
vet den
har makten
kontrakten
över min
tanke
förmåga
min tåga
att våga
att inse
mitt goda
att veta
då jag sitter här bunden
att lyssna
tvungen att höra
mitt självförtroende
tystna
och inget kan göra
genom oresta murar
Se
se in i oändligheten
behändigheten sinar
pinar din tanke
inte sant?
Där
där som det är grumligt
fumligt letar sig din blick
fick du ana dess innehåll
skulle du?
In
på fallerande underlag kliva
driva genom oresta murar
skurar av sanningar dig viskar
piskar likt nålar din gestalt
tusenfalt förstoras din ångest
Du
Känner på den mörka tätheten
vet den är djupare än anat
falnat har din iver nu
och modet det har dalat
Som om ingenting fanns...
Som om ingenting fanns tänkte hon. En vacker dans... Hon hade skapat något nytt, det var ett tomt ark att fylla. Förgylla hennes livsdagar. Vem trodde på löftet när allting flyr? En dag gryr och blir grå.. Måtte denna känsla alltid vara. En önskan om att allting vore förfinat... men vad vore dagen utan sin natt?
Det var hennes skatt, den hon funnit, aldrig skulle hon lämna den ifrån sig. Om glömskan aldrig infunnit sig, likt dimman aldrig lättar. Den som trodde att inuti gömde sig inget, hade fel. Så fel. I hennes ögon lyste sorgen. Med sin frånvaro lyste den, och glädjens händer sträckte sig.
Räckte sig, efter allting hon ville finna... det var aldrig eller nu. Gårdagen var svunnen och morgondagen, fanns den? Det var dagen där bortom, den som regnet aldrig blötte. Hon skötte den med vördnad, hoppet vattnade den istället. Den fick inte torka, kunde den?
Glöm den. Glöm dagen som sårade, det var lögnen som lurade, visade vinden att vända. Dimman och torkan jagas på sin flykt, det var livet hon kände. Vissenheten och bävan var över. Förödande var den, horisontens stigande blomma, värmande för själen. Det är glädjen, den som har kommit åter.
Det är lyckan, som får henne att vandra.
TOMHET
Ingenting!
Allt jag kände var på låtsas.
Allt jag kände är för längesen borta.
Allt jag trodde du kände,
fanns aldrig ens där.
Jag bryr mig inte alls om dig längre.
Vad du gör om dagarna.
Om du hör av dig eller inte.
Jag tänker aldrig på dig.
Saknar dig inte.
Bryr mig inte.
Det är vad jag intalar mig varje kväll.
... efter jag gråtit färdigt...
usch
2 dagar kvar
nu gör det inte bara ont i hjärtat
Nu börjar det göra ont i magen...
klumpen
känner jag mig slagen
du är bra
du får mig att gråta varje da
Och inte förstår jag vad som hände?
det var ju så säkert det jag kände!
Ska allt bara vara slut nu?
Det skulle ju vara vi två ju...
Och slottet och barnen
som räckte för hela fotbollsplanen?
Och den där ballongfärden du siade,
det var ju vi som flög och du friade
Och du sa ju att jag kommer bli din igen!
Varför, om du bara går och ändrar dig sen!?
Det är inte klokt vad du är bra
Du får mig att gråta varje da!
Men ändå, jag tycker du är fin
ville bara vara din...
crushed me into darkness
It had nestled it's way into my eyes again.
For the second time in my life
it had placed a mist over my eyes and forced me to glance through it.
It had nestled it's way into my heart again.
For the second time in my life
it had sheltered in my heart and forced me to feel by it.
It had nestled it's way into my mind again.
For the second time in my life
it had corrupt my head and blinded my thoughts to disorder.
For the second time in my life
it had fouled me.
Although I so devotedly
- that first time -
swore that I would never be misled again.
For a second time in my life
- nevertheless the first period off suspicion -
I so naively let it corrupt me into it's conniving arms
let it guide my way.
For a second time
I let it deceive me for nearly 3 years.
I let it blind my eyes, thoughts and heart
before it crushed me into darkness.
It's now time for the shield and sword
it's is now time for that wall built off tears.
It's now time for vigilance and suspicion.
The third time in my life
I will not be fouled.
The third time
I won't afford it.
I will keep my eyes and my mind clearly open
and my heart closed.
Cause it's a wily cold-blooded seducer
that creature called Love.
