Som om ingenting fanns...
Som om ingenting fanns tänkte hon. En vacker dans... Hon hade skapat något nytt, det var ett tomt ark att fylla. Förgylla hennes livsdagar. Vem trodde på löftet när allting flyr? En dag gryr och blir grå.. Måtte denna känsla alltid vara. En önskan om att allting vore förfinat... men vad vore dagen utan sin natt?
Det var hennes skatt, den hon funnit, aldrig skulle hon lämna den ifrån sig. Om glömskan aldrig infunnit sig, likt dimman aldrig lättar. Den som trodde att inuti gömde sig inget, hade fel. Så fel. I hennes ögon lyste sorgen. Med sin frånvaro lyste den, och glädjens händer sträckte sig.
Räckte sig, efter allting hon ville finna... det var aldrig eller nu. Gårdagen var svunnen och morgondagen, fanns den? Det var dagen där bortom, den som regnet aldrig blötte. Hon skötte den med vördnad, hoppet vattnade den istället. Den fick inte torka, kunde den?
Glöm den. Glöm dagen som sårade, det var lögnen som lurade, visade vinden att vända. Dimman och torkan jagas på sin flykt, det var livet hon kände. Vissenheten och bävan var över. Förödande var den, horisontens stigande blomma, värmande för själen. Det är glädjen, den som har kommit åter.
Det är lyckan, som får henne att vandra.
Kommentarer
Trackback
