You make me feel empty.
All tall, grim and brown
You make me feel like a deserted house
Dark and empty in the dusk
You made me feel like a charred foot
In a burnt out factory
You make me feel like a flower
Makin' way for a petrol pump
You ruined my days
With your poisoned ways
You make me feel like a broken yellow yo-yo
Thrown away on a dump
And how trying to put my trust in you just takes so much out of me
Jag skulle vilja kunna säga någonting som sårar dig.
Men ju mer jag tänker på det ju mer sårad blir jag själv.
För jag vet, känner det i hela mig, att ingenting jag säger,
ingenting jag gör kan någonsin såra dig, påverka dig.
Inför mig är du likgiltig.
Det finns så många exempel som spelas upp i min hjärna, som sårar mig.
Rent galet att det finns så många när det inte finns några exempel på motsatsen.
Hur kan en person vara sådan katastrof för den ene,
när det åt motsatt håll bara finns vakum?
Jag fantiserar ofta om den gången, den natten/morgonen,
det var ett så tydligt statement att mitt inre frös till is. Jag frös till is,
jag kunde inte annat. Det var så tydligt att jag inte kunde missa det.
Ändå ville jag inte se det, inse det, acceptera det. Jag orkade inte.
Istället köpte jag blommor och fruktbricka... jag!?
Det borde varit du?
Jag fantiserar ofta om den gången, om att jag hade lämnat allt där och då istället – likt min första spontana tanke. Att jag frusen till is föralltid hade varit. Att jag hade tagit mina saker och åkt innan du kom tillbaka. Utan att säga något. Lämnat dig att komma tillbaka till ett tomrum. Kanske hade du känt något då, åtminstone skuld? Kanske hade jag kunnat känna något nu, stolhet?
Jag fantiserar om att jag hade lämnat i fruset tillstånd och därefter föralltid varit i ett... så att jag aldrig mer behövde tänka tillbaka och såras, av något. Så att jag hade sluppit att än idag inte ens kunna tänka ditt namn utan att gråta. Jag vet att du föraktar det, jag föraktar mig själv för det också. Det är pinsamt, töntigt, jag blir till ännu mindre än du redan tänker om mig. Sen gråter jag mer.
Jag kommer nog aldrig kunna sluta gråta fören jag får ett bra avslut, och ett bra avslut kommer jag aldrig att få... Du avslutade redan för länge sedan. En likgiltighet infann sig redan långt tillbaka, redan innan den natten/morgonen – och förändrades aldrig. Hur långt innan dess den fanns vet jag inte, orkar inte.
Jag vet inte vad det är jag behöver... en kram? Ett förlåt? Bara ett accepterande som kännande människa? Men ju likgiltigare du var från början desto mer föraktar du mitt allt ledsnare jag. Du kommer aldrig bry dig, jag kommer aldrig sluta gråta?
by ~DestructiveDelirium
