det tystnar åter
det var åter
den gången
den stunden
sekunden
var bunden
var kommen
du välkände
det hände
jag kände
igen den
förtreten
och
vet den
har makten
kontrakten
över min
tanke
förmåga
min tåga
att våga
att inse
mitt goda
att veta
åter den gången
det är nu den stunden
då jag sitter här bunden
tvungen då jag sitter här bunden
att lyssna
tvungen att höra
mitt självförtroende
tystna
och inget kan göra
genom oresta murar
Se
se in i oändligheten
behändigheten sinar
pinar din tanke
inte sant?
Där
där som det är grumligt
fumligt letar sig din blick
fick du ana dess innehåll
skulle du?
In
på fallerande underlag kliva
driva genom oresta murar
skurar av sanningar dig viskar
piskar likt nålar din gestalt
tusenfalt förstoras din ångest
Du
Känner på den mörka tätheten
vet den är djupare än anat
falnat har din iver nu
och modet det har dalat
Som om ingenting fanns...
Som om ingenting fanns tänkte hon. En vacker dans... Hon hade skapat något nytt, det var ett tomt ark att fylla. Förgylla hennes livsdagar. Vem trodde på löftet när allting flyr? En dag gryr och blir grå.. Måtte denna känsla alltid vara. En önskan om att allting vore förfinat... men vad vore dagen utan sin natt?
Det var hennes skatt, den hon funnit, aldrig skulle hon lämna den ifrån sig. Om glömskan aldrig infunnit sig, likt dimman aldrig lättar. Den som trodde att inuti gömde sig inget, hade fel. Så fel. I hennes ögon lyste sorgen. Med sin frånvaro lyste den, och glädjens händer sträckte sig.
Räckte sig, efter allting hon ville finna... det var aldrig eller nu. Gårdagen var svunnen och morgondagen, fanns den? Det var dagen där bortom, den som regnet aldrig blötte. Hon skötte den med vördnad, hoppet vattnade den istället. Den fick inte torka, kunde den?
Glöm den. Glöm dagen som sårade, det var lögnen som lurade, visade vinden att vända. Dimman och torkan jagas på sin flykt, det var livet hon kände. Vissenheten och bävan var över. Förödande var den, horisontens stigande blomma, värmande för själen. Det är glädjen, den som har kommit åter.
Det är lyckan, som får henne att vandra.
TOMHET
