... men i detta nu, i denna sekund, är jag glad

Att plötsligt brista ut i ett leende, utan anledning.

Känna för att gråta för att man är uppfylld av känslor som är bra.

När onda saker kanske var ämnade för att leda vägen till goda?

När ödet och ambitionen samverkade osynligt och ledde till något bra.

Allt känns inte alltid bra, allt är inte alltid rätt

- men i detta nu, i denna sekund, är jag glad.


This is my life my friend

and this is my time to spend




...some kind of monster...

... pretending to be human.

There is nothing more hurtful to me than you.
All of my last years tears were all caused by you.

If only you could say your sorry...
jag hatar att du finns
You are ...





You make me feel empty.


You make me feel like a hat stand
All tall, grim and brown

You make me feel like a deserted house
Dark and empty in the dusk

You made me feel like a charred foot
In a burnt out factory

You make me feel like a flower
Makin' way for a petrol pump

You ruined my days
With your poisoned ways

You make me feel like a broken yellow yo-yo
Thrown away on a dump

(snott från You make me feel - Cream)


And how trying to put my trust in you just takes so much out of me

Jag skulle vilja kunna säga någonting som sårar dig.

Men ju mer jag tänker på det ju mer sårad blir jag själv.

För jag vet, känner det i hela mig, att ingenting jag säger,

ingenting jag gör kan någonsin såra dig, påverka dig.

Inför mig är du likgiltig.

 

Det finns så många exempel som spelas upp i min hjärna, som sårar mig.

Rent galet att det finns så många när det inte finns några exempel på motsatsen.

Hur kan en person vara sådan katastrof för den ene,

när det åt motsatt håll bara finns vakum?

 

Jag fantiserar ofta om den gången, den natten/morgonen,

det var ett så tydligt statement att mitt inre frös till is. Jag frös till is,

jag kunde inte annat. Det var så tydligt att jag inte kunde missa det.

Ändå ville jag inte se det, inse det, acceptera det. Jag orkade inte.

Istället köpte jag blommor och fruktbricka... jag!?

Det borde varit du?

 

Jag fantiserar ofta om den gången, om att jag hade lämnat allt där och då istället – likt min första spontana tanke. Att jag frusen till is föralltid hade varit. Att jag hade tagit mina saker och åkt innan du kom tillbaka. Utan att säga något. Lämnat dig att komma tillbaka till ett tomrum. Kanske hade du känt något då, åtminstone skuld? Kanske hade jag kunnat känna något nu, stolhet?

 

Jag fantiserar om att jag hade lämnat i fruset tillstånd och därefter föralltid varit i ett... så att jag aldrig mer behövde tänka tillbaka och såras, av något. Så att jag hade sluppit att än idag inte ens kunna tänka ditt namn utan att gråta. Jag vet att du föraktar det, jag föraktar mig själv för det också. Det är pinsamt, töntigt, jag blir till ännu mindre än du redan tänker om mig. Sen gråter jag mer.

 

Jag kommer nog aldrig kunna sluta gråta fören jag får ett bra avslut, och ett bra avslut kommer jag aldrig att få... Du avslutade redan för länge sedan. En likgiltighet infann sig redan långt tillbaka, redan innan den natten/morgonen – och förändrades aldrig. Hur långt innan dess den fanns vet jag inte, orkar inte.

 

Jag vet inte vad det är jag behöver... en kram? Ett förlåt? Bara ett accepterande som kännande människa? Men ju likgiltigare du var från början desto mer föraktar du mitt allt ledsnare jag. Du kommer aldrig bry dig, jag kommer aldrig sluta gråta?

 

 

 

 

 

by ~DestructiveDelirium

 

Linkin Park - From The Inside


Jag vill glömma.

Hur lång tid tar det att sluta gråta?
Det har gått två år nu.
Hur lång tid tar det att sluta såras?
Jag blöder konstant.
Varje ord från dig.
Inget ord från dig.
Sårar.
Hur lång tid tar det att sluta gråta?
Det har gått två år nu.
Jag gråter konstant.





Tänk om jag fick mig.

I ett mörker av längtan
där sitter du
längst in i hörnet.

Jag kan höra dig viska
Jag vet du är jag.

Fallande stenar
ensamheten gnager
på stenhårda bitar
du kallar ben.

Mitt hjärta
- din sten.

Köttet det flagnar
Jag magrar
mer och mer
Önskar det vackra
hör det jag ser.
Jag vill ha mer.

I ett mörker av längtan
längst in i hörnet
Jag vet du är jag

Det är du.






When everything´s ment to be broken.

så i tystnad hon sitter
ensam med blicken stilla
Hon undrar vem hon är

vad är det hon menar
ämnar
göra

vad är det hon vill här?

Är hon ledsen och gråter
eller
glad i sin själ?

Beror det på dagar
eller är det alltid såhär?


Du lämnade henne vara.

Aldrig och åter
inombords
hon gråter
åt ingenting.

Svävande fara
intets vara
för oemotståndlig
det var hon ej.

Död åter
självförtroendet gråter
det var då och nu
du lämnade henne vara.

Evig skam
för att ha lämnat fram
sin vilja för dig
så öppet.

Du lämnade henne vara.

                                  


förödande


förödande
det som aldrig fanns
oförståeligt
vad som aldrig tänktes
det som aldrig existerade
som aldrig heller avbröts
sårade


Train to salvation.

State of her mind
trying to find
paranormal station
train to salvation
Running through space
track down a trace
competing whit time
only to find
train to salvation
allready left station


Nu får det vara nog.

Du sårar mitt hjärta,
du rubbar min existens.
Och ändå vet jag inte
om jag tycker om dig ens?!





tom

image33




Det är en tom känsla den jag får
när jag går förbi dig och det
lyser i ditt fönster
Det är ett svårt sår att läka
vetskapen
om att jag inte längre tillhör




hardest feeling

image27






It's only the hardest feeling
so why wouldn't I cry
It's almost like dieing
what I'm feeling inside
It's only the hardest feeling
Once being loved hard
by one who nowadays
has me disregard





Wonder

image24
Hon visste inte längre vad hon visste. Visste hon det hon hade vetat? Eller var tanken förändrad över tidens gång? Önskade hon kanske inte längre samma sak, det var frågan. En sorgsenhet sträckte sig alltid över hennes sinne när hon tänkte kring det. Det är morgon nu, när hon skriver. Det är morgon och försent. Hon borde ha varit igång tidigare, det vet hon. Men sängen var alltid så varm. Den är varm. Men nu sitter hon här. Hon visste inte längre vad hon tänkte. Kanske var det mer ett minne, den tanken, att hon saknade och att hon ville? Var det kanske mer en sorgsen önskan nu? Att någon hade önskat då hon önskade? Att någon hade velat mer än hon? Då. Att någon varit du. Hon vet inte. Hon vet aldrig vad hon önskar längre, aldrig vad hon vet. Vet inte vad som innerst inne finns. Hon vet bara att en sorgsen önskan vilar där, som inte längre har någon mall. Vet bara att hon är vaken och att hon skriver nu. Men att sängen, den står kall.








En svansande dansande slända.

I ett rum utan krafter, i en pöl full av hål, ligger du och kravlar år efter år. Utan dess like, en nål i en höstack, finner du målet?
Jag önskar dig lyckan, ger dig en fjäder. Utan vingarna klingar ej skrattet så högt.
Du når dina stränder, långt innan tanken ser dig. Är du med mig? Jag har dina bränder här.
Vad önskade du åter? Vinden den tysta? Även en fågel har gråtande känslor. Jag ser inte slutet, men stenar som vänder. Händer väl en önskan att bryta.


not made of ice


Why do they keep hurting her
and why does she care?
You can say all you want to
and you can stare
But inside this body
and behind those eyes
believe it ore not
but there actually lies
an altogether proper heart
in a really big size
                                          

image16

tänk om framtiden ser oss

Flyktigt fläktande
smäktande
är den ljuvaste kärlek
Likt ett flackande ljus
i den mörkaste av nätter
likt instängda vargar
i ett osynlighetens hus

Jag vandrar längst dalar
kvalar
för en ensamhetens vara
Önskar att du fanns nu
det var vi ju
jag såg vandra i mina drömmar

Se inte bort jag önskar
grönskar
gör i mina ögon vår kärlek
Tänk om framtiden ser oss
och ger oss

våra vargar sin frihet
image2
image109


bara känsla - inte poesi


Jag får en tår i ögat
och det känns lite sorgligt
inte för att det är nått jag vill ha
utan för att det var nått som va
för att det var fint
och för att det var bra

Jag får ett leende över mina läppar
och tåren rinner aldrig ner
för jag hoppas och jag önskar inget mer
det var fint då, det var bra
men är inte längre där jag vill va
du är underbar och fin på alla sätt
jag gillar dig, men vi är inte längre rätt

för
nu är nu
idag är idag
och jag är åter jag

image12

Jag städade

Nu är iaf mitt korridorskök mer skinande rent än på länge! Kan säga att det var skönt att städa korridorsköket idag (min städvecka - med avslutande storstädning på Söndagar) för då fick jag utlopp för mina känslor denna förmiddag. Jag fick utlopp för mina känslor på ett annat sätt än tårar - eftersom tårar inte riktigt hade varit fungerande, för mig i alla fall, i korridorsköket där folk kan se en.

Jag fick utlopp för mina känslor på annat sätt än tårar, och det behövde jag. Så jag satte igång med städandet! Jag sprang ner med alla sopor. Jag sprang ner med alla kartonger, plastförpackningar och med alla konservburkar. Jag sprang ner med all glasinsamling, och ju mer jag sprang ner med skräp desto bättre kändes det. Ju längre jag städade ju snabbare gick det och ju mindre behövde jag tänka. Jag skurade av alla bänkar, dammsög golvet, jag diskade till och med den disk någon hade lämnat framme. Jag tog bort duken och lade fram en ny, sprang ner i källaren och bokade en tvätttid för att tvätta den. Och handdukarna, så som man ska. Jag sprang upp igen, plockade fram de gardinger någon för flera veckor sedan plockade ner för att tvätta och som sedan hamnade i lådan och inte över fönstren som de ska. Jag plockade fram de gardinerna, och alla små hängen som så krångligt ska träs igenom små öglor. Jag satte i alla de spännena och jag hängde upp gardinerna på sina plattser. Jag vattnade blommorna, de såg torra ut... Jag tog fram skurhinken och fyllde den med vatten, fyllde den med medel. Och så blötte jag moppen och skurade golven - snabbt skurade jag av golven. De blev rena, och jag mådde bra, det var skönt. Jag skurade lite på mitt rum också. När jag skurat klart var jag så uppe i farten att jag öpnnade min frys och rotade lite och upptäckte att jag faktiskt hade lite ätbar och riktig mat där. Jag tog fram de två veggibiffarna, tog fram potatisklyftorna som så lagom räckte till en portion. Jag tog fram en påse med wookgrönsaker som legat där längst in länge. Jag kokade dem, och jag värmde det andra i ugnen. Det kändes bra, nu kunde jag använda den matlåda jag hade i kylen från igår till skolan imorn och det är en lång skoldag imorgon. Och kokade wookgrönsaker är faktiskt gott, det lärde jag mig på mitt förra jobb. Jag lärde mig också att äta palt då... Men idag städade jag, åt wookgrönsaker och sparade min matlåda till imorgon. Sen ska jag tvätta handdukar. Och jag grät inte... inte i köket i vart fall... och sen bytte jag ut trasan.

image3

vemod


konstigt
förvirrande
undrande
oförstående
ilsknande
vemod

vem är du
vem var du
vem var jag
varför var jag

hur kan du nu
oförstående





Tidigare inlägg
RSS 2.0